Imorgon har jag en deadline på jobbet. Det är den absolut mest viktiga deadline jag har haft i hela mitt liv. Som vanligt kan jag inte riktigt stressa upp mig - alternativt ta tag i saken - utan sitter nu här med ett neutralt ansiktsuttryck och undrar hur det hela ska sluta. Anledningen till att jag inte oroar mig är för att jag vet att jag kommer ha allt klart i tid. Frågan är bara när jag kommer till gränsen för vad som är fysiskt möjligt att uppnå. Ja, vi får se.

Jag är inte längre Kapstadens grymmaste bachelor, utan måste stå med svansen mellan benen när jag hör de manliga arbetskamraternas skrytsamma - dock illa framförda - berättelser om helgens bravader. Jag lider dock inte så mycket som man kan tänka sig. Jag bor nämligen med kamraten Sanna och det fungerar väldigt bra. Så bra att jag kan säga att jag trivs med situationen, vilket är något jag inte ofta säger högt. Tekniskt sett så gjorde jag det inte nu heller, so I guess I’m off the hook!

Igår var vi på en av kapstadens få söndagsöppna nattklubbar, Caprice. Där var det fullt hus när vi anlände runt 21. Efter en del språkande med Sannas nyvunne kompis och hans fellowship så var det dags att slänga på sig produktivitetsmanteln. Jag hade druckit ytterst små mängder under kvällen och var dessutom ganska trött, så jag antar att jag inte riktigt var i toppform fastän jag kände mig som den där unge spjuvern i Ondskan. Jag pratar förstås om huvudpersonen, den 15/16-årige pojkvaskern som förändrade dynamiken i en hel skola. Han kanske låter lite grå men glöm icke att han också var exceptionellt bra på att dela ut höger -och vänsterkrokar, något vi som läsare (ja inte fan refererar jag till filmen) glädjs av.

Nu känner jag att jag svävar iväg lite. Tillbaka till ämnet!

Efter ett kortare besök på herrummet fastnade min blick på en ganska söt tjej som jag hade sett ett par gånger tidigare under kvällen. jag är en ganska rastlös person, något jag har ärvt av min älskade Morfar. Jag är så rastlös att jag inte kan sitta stilla när jag pratar i telefon. Jag klarar inte heller av att inte ha ett schema för dagen, trots att jag hatar att planera. Lite av ett Moment 22 (eller Catch 22 som de säger här nere). Det brukar vanligtvis sluta med att jag går omkring i min lägenhet och sliter på det stackars golvet mycket mer än vad som är nödvändigt eller rimligt.

Tillbaka till den söta tjejen. Jag gick med graciösa steg fram till henne och framförde mitt uttänkta - dock något rastlösa - meddelande med stora ord och yviga gester: “Hi. I know this is a long shot, but I’d like your number“. Ja, svårare än så behöver det verkligen inte vara. Det kan jag säga med stolthet i rösten eftersom hon faktiskt gav mig sitt nummer.

Jag är mycket medveten om att ett nummer inte är något att hänga i julgranen, men det är trots allt en seger. En minimal sådan, men dock en seger. Därför var det inte konstigt att jag kände den där välbekanta känslan av lycka och välgång komma rusande genom kroppen. Det känns lika bra varje gång.

På väg därifrån kunde jag inte tro mina ögon. En annan tjej kollade på mig med den där roade (beundrande?) blicken. Snabbt som blixten sadlade jag min springare, fällde ned mitt visir och lät min vapendragare Alfred räcka mig lansen. Innan jag styrde min kosa österut mot mitt mål kastade jag ett par guldpengar i ansiktet på den nu alldeles häpna Alfred som efter många bugningar tittade mig djupt i ögonen och sade: “Sire, you are too kind“, varpå jag svarade “I know. Even I have flaws“.

Efter en lång tur på slättlandet ville jag ha affären avklarad så fort som möjligt. Därför gick jag även med denna flicka rakt på sak; jag introducerade mig och bad om hennes nummer. Denna gång gick det dock inte riktigt som planerat. Jag började ana oråd. Innan jag tog fram mitt abnormt långa vapen (nej det är inte ett dåligt uttyck för mitt könsorgan) så trollade jag fram min CIA-certifierade terroristindikator. Jag kunde dock lugnt andas ut eftersom alla lampor lyste grönt. Skönt, jag behövde inte bli sprängd i luften idag heller. Den obehagliga känslan kvarstod dessvärre men eftersom jag hade läst terroristmanualen - dock upp-och-ner (ett vanligt misstag) - för att kunna utröna om någon av de övriga gästerna på syltan passade in på beskrivningen “a tall, white dressed man with a long, black beard. Usually walks around with a russian semi-automatic gun and a terrorist look in their eyes“, så hade jag inte lyssnat på vad hon hade sagt till mig. Med min patenterade teknik Remember™ så kunde jag trots allt ställa saker och ting tillrätta. Vad hon hade sagt till mig var följande: “But what about that girl over there? The one you were just talking to?“. Eftersom jag aldrig har tyckt om sanningen allt för mycket så var det inte svårt för mig att komma på en alternativ historia: “The one over there? Oh, she’s just a friend of mine“.

Jag vet inte riktigt hur följande gick till eftersom jag fortfarande höll på att vända rätt min terroristmanual, men tydligen släpades jag över golvet, likt en matta med alldeles för mycket gravitation.

Ve och fasa, jag släpades av söt tjej #2 på väg mot söt tjej #1!

Väl framme utväxlade de en kort kamratlig konversation med varandra innan de vände sina onda, djuriska blickar mot mig. Ja, nu i efterhand kanske jag borde ha erbjudit dem en trekant men just då kändes det inte riktigt lägligt. Det visade sig att de var mycket goda kamrater och detta var en slags utslagning de gjorde för att kontrollera att killen inte är en idiot. Guilty as charged.

Efter det kröp jag in under den sten jag föddes under, för att sedan vänta på Sanna som kom och räddade mig med pincett och varma pannkakor.

På fredag är det utgång igen!

Så var det söndag…igen.

Känns nästan som att det blir fler och fler söndagar. Jag tror jag ska höra mig för med någon astronom eller liknande och kolla in möjlgheten för att min teori är sann.

Kanske är det så att varje vecka börjar och avslutas med söndag. Det skule innebära en hel del förändringar i vårt samhälle. Åtta dagar i veckan och tredagars-helg! Vilket skulle leda till att en av dessa förbannade söndagar skulle känns mer som en lördag vilket skulle innebära att vi är tillbaka på ruta ett där vi har en söndag. Självklart måste universum då fiffla med pappersarbetet och trycka in en till, och det hela börjar om på nytt.

Efter ett tag skulle varje år i själva verket vara en vecka. Fem arbetsdagar och 360 helgdagar. Det skulle ju vara bra, men världsekonomin skulle snabbt gå under och vi skulle alla dö. Så the joke is still on us.

Tyvärr, det finns inget hopp för mänskligheten.

Jag tänkte precis på det faktum att jag nog har vuxit upp utan att jag riktigt har lagt märke till det. Känns nästan lite sorgligt. Jag hade gärna velat ta ut min barndom på en sista utekväll för att fira av och tacka för många fina år.

Tyvärr fungerar det inte så. Ena dagen föredrar man plastiga leksaker föreställande Turtles och nästa dag vill man ha en aktieportfölj eller en uppblåsbar docka.

Den första indikationen kom här om dagen när jag insåg att det inte längre är lika kul att spela mentala ping-pongmatcher med folk, just for the sake of it. På klarspråk; jag ogillar att stångas med vänner och bekanta. Istället har jag i mitt skarpa huvud börjat utveckla en slags Jesper Jansson-attityd vilket innebär att jag vill höja mit ståtliga långfinger och sedan lugnt gå därifrån. Jag orkar inte bråka och skulle faktiskt, hur löjligt det än låter, vilja kunna behandla folk som de bahandlar mig.

En andra indikation var igår när jag insåg att det nödvändigtvis inte är bra att alltid hålla med sig själv. I många fall kan man övertala folk bara genom att tro på sig själv, men om du samtidigt står där med en blodig kniv i handen över ett offer så är det lite svårt att komma undan med klyftiga kommentarer, överlägsna leenden och kämpaanda. Håll bara med dig själv så länge du har rätt.

Jag förvånas konstant över hur smalsinnade folk är. En viss person kan passa in utmärkt i en viss grupp med människor, för att sedan misslyckas otroligt i andra sammanhang. Är det så svårt att anpassa sig till andra människors situationer? Egentligen inte, men igen, folk tror att de har rätt och vägrar ta reson.

Nu när jag tänker på det så inser jag att man antingen får spela spelets regler, eller erkänna sig besegrad. Lika bra att aldrig växa upp ordentligt.

Jag kom precis hem från den lokala biografen. Har precis set - som titlen indikerar - Reservation Road. Värsta filmen jag har sett på länge. Inte alls för att den var dålig, men den var så fruktansvärt hemsk. Jag känner mig lite svag och ensam just nu. Jag måste nog hitta någon att vara elak mot så att jag kommer på fötter igen.

Vardagen är här igen efter två veckors semester. Detta innebär att en del kära rutiner har återkommit:

• De roliga killarna på Vida Café hedras av min närvaro varje morgon när jag är på väg till jobbet. Det borde vara varje människas rätt att få dricka en dubbel cappucino innan man ens tänker på att arbeta.
• Telefonen har börjat ringa igen vilket gör att jag kan sitta på restauranter och få samtal där jag får använda stora ord och meningar, så som “convenience”, “supply chain” och “turnover”.
• Mina skjortor används på daglig basis igen. De har saknat mig.

Jag har precis skapat en ny kategori här i bloggen; Pastorn Predikar. Där kommer jag skriva sociala riktlinjer för män. För många gånger gör stackars killar bort sig för att de helt enkelt inte förstår. Och vad skulle jag vara för förebild om jag inte ledde dessa vilsna stackare mot en ljusare framtid? That’s right, on with the show!

När jag ändå knappar på datamaskinen kan jag lika gärna dra en första:

Du som hane är kanske inte hatad, men ganska så ogillad av honor på dansgolvet. Detta är inget personligt, men rent statistiskt sett är det enklare för tjejer att utgå från att alla killar vill åt deras smultronställe i skogsgläntan. Därför gäller det att, som engelsmännen hade sagt: “Mind your own damn business.”

För att göra det på ett övertygande sätt bör du alltid (läs: ALLTID!!) ha kroppen riktad mot den du dansar med (nej inte den du vill dansa med). Fokusera också blicken på din kamrat istället för att spana in potentiella byten. Folk känner av blickar mer än du tror. Råkar ni komma ifrån varandra eller måste byta geografisk punkt - kanske kom några andra killar och tog er plats - så bör du så snabbt som möjligt lokalisera din kamrat och på nytt inta försvarsställning; kropp och blick riktade mot varandra.

Är det så att du är som alla andra killar (statistiskt sett) och faktiskt vill åt det mytesomspunna Atlantis så gäller det att visa ordentlig laganda. Vill du förflytta dig närmre en tjej gäller det att din kamrat följer dig och vice versa. Springer en av er iväg lämnas den andre som en dum fåne med för mycket skit i byxorna. För er som inte upplevt det, det är inte speciellt angenämt.

Personligen tycker jag att det är väldigt omständigt att använda dansgolvet som verktyg för att dra en Garphult (uttryck för att lyckas) men det är upp till var och en.

Lycka till bröder och dansa förståndigt.

Igår kväll var jag och Karelin ute och gjorde staden osäker. Vi började med att stanna till hos Kate och Rafael där vi också träffade Carmen, Kates gode vän.

Efter ett par minuters meningslöst kallprat begav vi oss till The Assembly, ett gammalt varulager som gjorts om till klubb. Väl där inne möttes vi av tung elektromusik och glada ansikten. Allt pekade på en fantastisk kväll, något vi nämde för varandra ett antal gånger under de första minutrarna. Tyvärr fanns det en stor avsaknad av människor just denna kväll vilket ledde till att vi runt ettsnåret begav oss hemåt. Jag och Karelin hade dock inte fått nog!

Vi blev tipsade om ett ställe vid namn Fiction som vi genast begav oss mot. Fiction är ett ganska litet ställe men det var fullt hus när vi anlände. Efter inhandling av öl slog vi oss ned på en bänk ute på balkongen som har utsikt över Long Street, partygatan nummer ett.

Jag hade nästan gett upp hoppet för kvällen när en skandalöst berusad ung man kom framglidandes och introducerade sig som “You’re a tall fellow”. Efter det var han vänlig att också ge oss sitt efernamn: “I need someone to talk to and you two looked like cool dudes.” Efter en del språkande fram och tillbaka visade det sig herren i fråga var från Kanada. Detta intresserade Karelin speciellt och vi hamnade i en vild diskussion om skidorter, språk och flygplatser. Några minuter senare uppenbarade sig en ung dam, låt oss kalla henne Hanna.

Hanna visade sig vara syster till den kanadensiske berusade herren. Nu var det dags att sätta vår plan i verket! Jag och Karelin har nämligen under flera dagar kokat ihop två finslipade identiteter. För att på ett enkelt sätt förklara, publicerar jag här en text tagen ur ett kaptiel kallat Outline från ett topphemligt dokument vi valt att kalla The Master Plan:

“We are two international business men. We are here on an international business trip, and we are late for our international business meeting. Our industry is primarily international trading of products and services. If you wish to contact us, please send us a suited courier to one of our international hotspots. As our international time is limited, we can not afford to disclose any further information before we can secure the cash-handling of our daily international business.”

Vi antog snabbt dessa indetiteter och arbetade oss metodiskt till ett stadie där vår åhörare (bror hennes hade redan kollapsat) var stum av beundran. Följdaktligen har vi nu blivit bjudna till en fest på Campus (University of Cape Town) eftersom hon inte vill att vi bara arbetar när vi är så kort tid i Kapstaden. Ja alltså, vi kan ha nämt att vi beger oss iväg på vår nästa International Business Trip på fredag kväll och det vore ju hemskt om vi inte skulle hinna med en drink eller två innan dess.

Mitt enda dilemma just nu är att jag faktiskt känner en del studenter på UCT. Det är en fruktansvärt liten värld och chansen att jag skulle stöta på någon som känner till min riktigt identitet är relativt stor.

Efter onsdag får vi se. Allt som är säkert är att vi kommer göra succé.

Jag letade mig igenom arkivet här på bloggen och hittade tre gamla inlägg från 2006 som var kungligt skrivna. 2006 var för övrigt ett bra år måste jag säga, även fast 2007 var mycket mer produktivt.

Socialisering
Jag träffade min gode vän Martinsons flickvän Kicki för första gången. Som vanligt skulle jag låtsas intresserad av vad hon hade att säga. Läs och njut gott folk.
http://www.garphult.com/2006/11/11/farval-mina-vanner.legend

Raggningsskolan
Det här inlägget skrev jag i november, 2006. Jag kan faktiskt inte minnas varför jag kom in på det här, men det blev iaf en riktig höjdare. Enjoy!
http://www.garphult.com/2006/11/01/raggningsskolan.legend

Vänner & Bekanta
Juldagen 2006 blev årets bästa party. Av outgrundlig anledning kom alla jag kände dit, med ett par få undantag. Jag gick som vanligt bärsark på den övriga skaran människor och introducerade dem för Mr Awesome.
http://www.garphult.com/2006/12/27/jag-skaffade-mig-vanner-och-bekanta.legend

Riktiga män dricker öl. Jag och Karl-eling (get it? KARL-eling!!) drack öl. Sen drack vi sprit. Sen gjorde vi oss fina och begav oss till Tiger Tiger.

Tiger Tiger är en klubb med - som föregående inlägg indikerade - dålig musik. Anledningen till att man ändå går dit är för att det är mycket snygga tjejer. There, I said it! Kanke inte riktigt sådana man tar hem och visar upp för mamma, men det är ju inte direkt därför man går ut ändå. Alla som misstycker, ni kan skicka ett mail till info@yourmama.com och hoppas på svar. That’s right, jag är på ganska dåligt humör just nu. Blev så löjligt bakfull och lider fortfarande en hel del.

Idag ska vi shoppa vid Waterfront och leka överklass. Eller förresten, vi beöver inte leka här nere. Vi är överklass. Mmm måste säga det igen, överklass.

Igår fick jag problem med mitt kreditkort. Helt plötsligt fann jag mig i en situation där jag äger tillräckligt med pengar, men saknar åtkomst till dessa. För er som har råkat ut för det där, ni vet hur hemskt det är. En av fördelerna dock med att råka ut för tråkiga saker är att man kan ställa krav på folk man annars utan anledning betalar stora summor; till exempel banker.

First National Bank är en av Sydafrikas större banker och de har kontor lite överallt i Kapstaden. Självklart är deras personal ganska så oduglig, precis som inom alla andra sektorer här i landet. När jag säger oduglig så menar jag verkligen inkompetens, på hög nivå.

Det tog den stackars flickan bakom disken ca 10 minuter innan hon ens hittade mitt konto och då hade jag ändå lämnat fram mitt fantastiska kreditkort. Detta följdes av ytterligare väntande och till slut kom hon tillbaka och informerade mig om att inom 24 timmar bör det fungera igen. Jaha. Tack för hjälpen. Du var till stor hjälp.

Eftermiddagen spenderades på Peugeot som har satt in en ny ruta i min bil. Någon stackars sate ville tydligen komma in i min älskade 206 CC här om dagen och bestämde sig för att använda ett tillhygge som nyckel. Lyckligtvis var den jäveln så förbannat oduglig att han/hon inte ens klarade av den enkla uppgiften att banka på något tills det går sönder. Därför vill jag nu uttrycka stor tacksamhet till den sydafrikanska staten som generation efter generation har odlat fram lata och tankelösa människor. Visst, ekonomin går under, men jag får behålla mina ägoelar.

Imorgon vankas utgång till Tiger Tiger. Jag och DJ Karelin ska agera wingmen åt varandra och jag har planer på att utveckla oslagbara, odödliga tekniker för att säkerhetsställa en viss mängd succé. Som vanligt innebär det att jag säger något, och denna gång följande:

“Good people at Tiger Tiger. My dear friend DJ Karelin and myself are flattered by the fact that you choose to listen to swedish music here tonight, when there are so many other fine tunes to hit. What we would wish though, is that you would play good music, instead of the shit I am hearing right now. Seriously, it makes me sick and my dear arms and legs have already commited suicide. I am now left with just my head, my awesome six-pack, and every lady’s best friend, sort of speak. Please, don’t hesitate to comfort me in any way, sexually related of course. Thank you for your time, and I hope to see some of you back in Casa Del Awesome later tonight.”

Jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och berätta lite om mig sjalv. Jag gör inte det särskilt ofta här på bloggen, inte tillräckligt iaf. Om sanningen ska fram så tycker jag om att prata om mig sjalv. Faktum är att jag älskar det.

Det hela började i fjärde klass på mellanstadiet då min lärare av outgrundlig anledning fick för sig att peka ut mina brister. “Garphult! Det finns tre saker jag vill att du jobbar på: Sluta prata hela tiden, tro inte att du är bättre än alla andra (dina studieresultat visar tydligt att du är en medelmåtta) och för det tredje; du är lillgammal och det är väldigt störande för oss lärare!”

Jaha, vad gör man som 12-åring när man fått en sådan hemsk dom? Jo, jag låg faktiskt lågt i flera år. Kanske inte riktigt vad mina kära föräldrar skulle säga, men som jag så ofta säger: De har fel.

Det var nog inte förrän ett par år sedan som jag faktiskt blommade ut ordentligt. Jag såg till att prata ännu mer, antog en översittarattityd (min längd har hjälpt mig otroligt) och tog tillbaka den störande förmågan att alltid ha rätt. Helt enkelt; receptet för en perfekt människa.

Det finns dock sociala situationer där jag inte alltid fungerar som andra. Inte till någons fördel. Enkelt förklarat så säger jag ibland saker som försätter mig i pinsamma situationer, precis som i en dålig sit-com med undantaget att ingen skrattar. Även självklara saker som att hälsa på en person på gymmet är ibland för svårt för mig. Jag ser för det första till att aldrig vara först med att hälsa, eftersom jag tror att detta kommer förvandla mig till en hög med aska.

Normalt sett så låtsas jag helt enkelt att jag inte sett personen, om det inte är så att jag faktiskt vill vill prata med denne. Då brukar jag röra mig inom synhåll för personen tills denne har noterat min närvaro.

“Tjena mannen”, brukar de säga.
“heeeej”, bukar jag säga medan jag försöker låta överraskad. “Hur länge har du varit här?”
“Ett bra tag nu. Min polare såg att du kollade på oss och sedan dess har du hållt dig i närheten.”
“Eh nej det gjorde jag inte. Din polare är en jävla lögnare! Och antagligen prostituerad!!!!” Efter det får jag självklart dåligt samvete och försöker ställa saker och ting till rätta:

“Ok kanske inte prostituerad. Jag har inga bevis för det. Men definitivt en jävla lögnare!” (bra hanterat där Garphult!). Tyvärr är skadan redan gjord och det slutar vanligtvis med att jag får en örfil, gympasko upp i källargången och gymkortet klippt i små, små bitar.

Om det inte är det, så är det kallprat med folk jag inte träffat på år och dar. Jag hatar att kallprata. Jag hatar det precis som att svenskar hatar amerikaner, med undantaget att jag inte kan undvika kallprat. Det är ofrånkomligt, precis som känslan av lycka och framgång (i mitt fall).

Kort sagt; jag vet aldrig vad jag ska säga. När jag berättar sanningen - att jag är löjligt framgångsrik för min ålder och pissar perfektionism (som jag sedan buteljerar och säljer till fattiga) - så uppfattar människor mig som skrytsam och känner genast ett behov av att ogilla mig. Självklart leder detta till att de antingen direkt spottar i min drink, eller erbjuder sig att fylla på min drink varpå de spottar i den. Därför brukar jag oftast vara lite svävande när folk frågar.

“Jag har gjort lite av varje”, säger jag nonchalant och polerar mina naglar mot min skräddarsydda skjorta. Tyvärr så får folk då intrycket av att jag är en idiot utan ambitioner.

Jag föredrar istället kallprat när man är på sprången, när man som allra hastigast passerar någon man känner. Detta ger mig nämligen tillfälle att köra den klassiska hej-hur-är-läget-fan-va-bra-vi-hörs som direkt hindrar oss båda från att fortsätta kommunicera. Om personen trots allt får för sig att stanna så kan man alltid försöka sig på en karatespark!

Ibland gör jag rakt upp och ner konstiga saker, som förra veckan när jag gick in på en pizzeria med The Schmuck. Vi satte oss ner vid ett ledigt bord och till min stora lycka låg där en dagstidning. Jag plockade upp den och började läsa. Efter ett tag uppenbarade sig en servitris som efter en kort hälsing sträckte ut sin högra hand mot mig. Som vanligt kunde jag inte hålla min mun stängd utan sade “Oj, det här var formellt” varpå jag tog hennes hand i min. Efter sådär 8 sekunders skakande så insåg jag mitt misstag och gav henne tidningen, varpå The Schmck sade “You fucking weirdo”. Flera gånger.

What can I say, ibland har även jag fel.