På onsdag (15/11-06) åker två av mina absolut bästa vänner till Australien för att förverkliga sina drömmar. För Eriks del, som är en av gossarna, innebör det att på dagtid vara strandvakt samt att kvällstid arbeta i baren på någon extremt välbesökt nattklubb. Han verkar inte förstått att ytterligare en konstant måste in i ekvationen för att kunan fortsätta leva; sova. Jocke är jag lite osäker på, han verkar mest vilja köra så det ryker, vad nu det innebär. Jag tror iaf att det här är en riktigt bra erfarnehet, ger en lite perspektiv. Farväl mina vänner, lycka till så himla mycket!

När jag ändå skriver tänkte jag passa på att berätta lite om min syn på en viktig sak: Min otroligt märkliga inställning till allt när jag får alkohol i kroppen. Ni som varit ute med mig vet att jag kan vara två saker; otroligt trevlig, eller otroligt otrevlig. Jag är aldrig våldsam, skulle aldrig falla mig in att på ett fysiskt sätt moverka någon annan, men jag kan bli lite småirriterande för människor som inte känner mig.

Igår var jag hemma hos Viktor och Anton. Planen var att dricka en eller annan öl, lyssna på musik och språka om veckans bravader. Efter ett par timmar anlände Martinsson med baggage. Kicki är Martinssons flickvän(?) från Östersund. De träffades tydligen i Prag i sommras och nu är hon på besök i Stockholm. Nu ska ni få lite fakta om denna norrlänska dam:

Bor med mamma och pappa som båda arbetar på Östersunds Lasarett, är väldigt intresserad av blommor och övriga växter, går Hotell och Restaurang på gymnasiet (andra ring). Mamma är även hon intresserad av växtriket och därför hoppas Kicki kunna lära sig en del från sin mor, men det är lite småsvårt att få ner det på sitt CV (som jag så vist påpekade för henne).

Nu kan man fråga sig varför i helvete jag kan allt det där om henne? Därför att jag alltid beter mig så när jag är mer eller mindre berusad. Jag slänger på mig intressemanteln, tar fram anteckningsblocket, låter en dvärg slå volter på min ena axel och lutar mig tillbaka. Reslutatet blir att folk får känslan av att jag är fruktansvärt intresserad av deras livshistoria. Jag vill minnas att Kicki en gång under kvällen sa “du är så himla snäll, du bryr dig verkligen”. Ja alltså, nej det gör jag inte. Men kul att jag lyckades lura dig.

Tro inte att jag är en hjärtlös människa nu. Allt jag menar är att jag inte riktigt prioriterar en berättelse om första pojkvännen från “mitt ute i ingenstans”-skolan av någon jag precis träffat. Jag tycker att det är ganska rimligt.

En annan sak är att jag ger folk en otrolig mängd komplimanger. Sannslöst vad som haglar ur min mun. “Den där skjortan är som gjord för dig mannen, du är läcker”, “Du är läcker ikväll”, “Hade du inte varit upptagen hade jag varit all over you”. Bra exempel från min repertoar. Jag antar att det är snällt att kommentera allt bra som folk gör, har på sig, säger m.m. Problemet är att det är inte det jag gör. Istället slänger jag ur mig komplimanger till höger och vänster, för att sen stänga in mig på toaletten och skratta åt den fula skjortan, hur märklig någon såg ut och hur glad jag är att hon inte är singel. Jag är mycket märklig.

Kommentera gärna på mitt beteende kära människor, ge mig lite feedback!

You can leave a response, or trackback from your own site.