Hej!
Oavsett hur charmig och grym jag tycker att jag är, så har även min kapacitet en övre gräns. Jag talar förstås om vissa mer eller mindre knepiga sociala situationer man kan tänkas hamna i. Enligt min mening, är det som mest komplicerat när du stöter på en person du inte riktigt känner. För att göra det ännu lite knivigare är det i en situation, på en plats, där en konversation inte är till någons fördel. Precis detta hände mig i morse.
Jag hade precis gått på tunnelbanan vid slussen, satt mig ned och startat min älskade lilla iRiver när jag då såg ett välbekant ansikte. Det var dock inte en kär vän eller släkting som kom emot mig, utan en kollega. En kollega som precis börjat på mitt jobb. Hon arbetar dessutom på en annan avdelning. Jag kan tillägga att vi inte har något att göra med varandra, över huvud taget.
Hon såg nog lika desperat ut som jag tror att jag gjorde. Samma tanke frodades nog också i bådas huvuden: “Fan också! Går det fortfarande att komma ur det här?”. Nej, det gjorde det inte. Det gör det aldrig. Istället klistrade vi på varsitt leende (som båda säkert filt på under ett antal år) och jag får det sedvanliga, dock denna gång falska, “Hej Niklas! Hur är läget?”.
“Nej men hej! Kul att se dig!” (nej det tyckte jag inte)
“Jaså du åker gröna linjen du också?” (ett sätt för henne att kontrollera om det här obehagliga mötet kommer upprepas)
“Oftast tar jag bussen. Jo tack, det är bra förresten. Hur är det själv?” (tror faktiskt inte ens att det finns en buss för mig att ta, men det är ingen att idé att skrämma upp människan mer än nödvändigt)
“Lite trött, kom hem från Wega i natt (vår fabrik i Polen) och har inte riktigt fått någon sömn att tala om. Hur går inleveranserna nu? (oj, var hon så desperat att hon genast gick in på jobbsnacket? Fan också, jag hade tänkt suga ut så mycket privat som möjligt för att kunna slå ihjäl ytterligare ett par minuter. Helt uppenbart kunde inte den här tjejen spelets regler!)
Ja, samtalet fortsatte i samma märkliga och något obehagliga anda i 15-20 minuter ytterligare, tills vi kom fram till kontoret och vi båda blev lösta från våra mentala bojor. Det nda jag tänkte på under färden till jobbet var:
“Fan, ska jag säga till henne att det är ok att vi inte pratar, det är ok attt vi inte är bästa polare, det är ok att du inte ens vill tilltala mig. För i ärlighetens namn så känner inte vi varandra, coh du är dessutom 10 år äldre och har säkert ingenting gemensamt med mig. Eller kanske är det mer tvärtom men nevertheless, vi behöver faktiskt inte verka så himla sociala och avkopplade hela tiden kring varandra.”
Som tur var gjorde jag inte det, men det hade kanske faktiskt för en gångs skull fungerat. Det skulle onekligen vara ett sätt att låta människor vara sig själva.
Nu vankas tvättanda och dammsugande. Hej!
