Jag kom precis hem från den lokala biografen. Har precis set - som titlen indikerar - Reservation Road. Värsta filmen jag har sett på länge. Inte alls för att den var dålig, men den var så fruktansvärt hemsk. Jag känner mig lite svag och ensam just nu. Jag måste nog hitta någon att vara elak mot så att jag kommer på fötter igen.

Vardagen är här igen efter två veckors semester. Detta innebär att en del kära rutiner har återkommit:

• De roliga killarna på Vida Café hedras av min närvaro varje morgon när jag är på väg till jobbet. Det borde vara varje människas rätt att få dricka en dubbel cappucino innan man ens tänker på att arbeta.
• Telefonen har börjat ringa igen vilket gör att jag kan sitta på restauranter och få samtal där jag får använda stora ord och meningar, så som “convenience”, “supply chain” och “turnover”.
• Mina skjortor används på daglig basis igen. De har saknat mig.

Jag har precis skapat en ny kategori här i bloggen; Pastorn Predikar. Där kommer jag skriva sociala riktlinjer för män. För många gånger gör stackars killar bort sig för att de helt enkelt inte förstår. Och vad skulle jag vara för förebild om jag inte ledde dessa vilsna stackare mot en ljusare framtid? That’s right, on with the show!

När jag ändå knappar på datamaskinen kan jag lika gärna dra en första:

Du som hane är kanske inte hatad, men ganska så ogillad av honor på dansgolvet. Detta är inget personligt, men rent statistiskt sett är det enklare för tjejer att utgå från att alla killar vill åt deras smultronställe i skogsgläntan. Därför gäller det att, som engelsmännen hade sagt: “Mind your own damn business.”

För att göra det på ett övertygande sätt bör du alltid (läs: ALLTID!!) ha kroppen riktad mot den du dansar med (nej inte den du vill dansa med). Fokusera också blicken på din kamrat istället för att spana in potentiella byten. Folk känner av blickar mer än du tror. Råkar ni komma ifrån varandra eller måste byta geografisk punkt - kanske kom några andra killar och tog er plats - så bör du så snabbt som möjligt lokalisera din kamrat och på nytt inta försvarsställning; kropp och blick riktade mot varandra.

Är det så att du är som alla andra killar (statistiskt sett) och faktiskt vill åt det mytesomspunna Atlantis så gäller det att visa ordentlig laganda. Vill du förflytta dig närmre en tjej gäller det att din kamrat följer dig och vice versa. Springer en av er iväg lämnas den andre som en dum fåne med för mycket skit i byxorna. För er som inte upplevt det, det är inte speciellt angenämt.

Personligen tycker jag att det är väldigt omständigt att använda dansgolvet som verktyg för att dra en Garphult (uttryck för att lyckas) men det är upp till var och en.

Lycka till bröder och dansa förståndigt.

Igår kväll var jag och Karelin ute och gjorde staden osäker. Vi började med att stanna till hos Kate och Rafael där vi också träffade Carmen, Kates gode vän.

Efter ett par minuters meningslöst kallprat begav vi oss till The Assembly, ett gammalt varulager som gjorts om till klubb. Väl där inne möttes vi av tung elektromusik och glada ansikten. Allt pekade på en fantastisk kväll, något vi nämde för varandra ett antal gånger under de första minutrarna. Tyvärr fanns det en stor avsaknad av människor just denna kväll vilket ledde till att vi runt ettsnåret begav oss hemåt. Jag och Karelin hade dock inte fått nog!

Vi blev tipsade om ett ställe vid namn Fiction som vi genast begav oss mot. Fiction är ett ganska litet ställe men det var fullt hus när vi anlände. Efter inhandling av öl slog vi oss ned på en bänk ute på balkongen som har utsikt över Long Street, partygatan nummer ett.

Jag hade nästan gett upp hoppet för kvällen när en skandalöst berusad ung man kom framglidandes och introducerade sig som “You’re a tall fellow”. Efter det var han vänlig att också ge oss sitt efernamn: “I need someone to talk to and you two looked like cool dudes.” Efter en del språkande fram och tillbaka visade det sig herren i fråga var från Kanada. Detta intresserade Karelin speciellt och vi hamnade i en vild diskussion om skidorter, språk och flygplatser. Några minuter senare uppenbarade sig en ung dam, låt oss kalla henne Hanna.

Hanna visade sig vara syster till den kanadensiske berusade herren. Nu var det dags att sätta vår plan i verket! Jag och Karelin har nämligen under flera dagar kokat ihop två finslipade identiteter. För att på ett enkelt sätt förklara, publicerar jag här en text tagen ur ett kaptiel kallat Outline från ett topphemligt dokument vi valt att kalla The Master Plan:

“We are two international business men. We are here on an international business trip, and we are late for our international business meeting. Our industry is primarily international trading of products and services. If you wish to contact us, please send us a suited courier to one of our international hotspots. As our international time is limited, we can not afford to disclose any further information before we can secure the cash-handling of our daily international business.”

Vi antog snabbt dessa indetiteter och arbetade oss metodiskt till ett stadie där vår åhörare (bror hennes hade redan kollapsat) var stum av beundran. Följdaktligen har vi nu blivit bjudna till en fest på Campus (University of Cape Town) eftersom hon inte vill att vi bara arbetar när vi är så kort tid i Kapstaden. Ja alltså, vi kan ha nämt att vi beger oss iväg på vår nästa International Business Trip på fredag kväll och det vore ju hemskt om vi inte skulle hinna med en drink eller två innan dess.

Mitt enda dilemma just nu är att jag faktiskt känner en del studenter på UCT. Det är en fruktansvärt liten värld och chansen att jag skulle stöta på någon som känner till min riktigt identitet är relativt stor.

Efter onsdag får vi se. Allt som är säkert är att vi kommer göra succé.

Jag letade mig igenom arkivet här på bloggen och hittade tre gamla inlägg från 2006 som var kungligt skrivna. 2006 var för övrigt ett bra år måste jag säga, även fast 2007 var mycket mer produktivt.

Socialisering
Jag träffade min gode vän Martinsons flickvän Kicki för första gången. Som vanligt skulle jag låtsas intresserad av vad hon hade att säga. Läs och njut gott folk.
http://www.garphult.com/2006/11/11/farval-mina-vanner.legend

Raggningsskolan
Det här inlägget skrev jag i november, 2006. Jag kan faktiskt inte minnas varför jag kom in på det här, men det blev iaf en riktig höjdare. Enjoy!
http://www.garphult.com/2006/11/01/raggningsskolan.legend

Vänner & Bekanta
Juldagen 2006 blev årets bästa party. Av outgrundlig anledning kom alla jag kände dit, med ett par få undantag. Jag gick som vanligt bärsark på den övriga skaran människor och introducerade dem för Mr Awesome.
http://www.garphult.com/2006/12/27/jag-skaffade-mig-vanner-och-bekanta.legend

Riktiga män dricker öl. Jag och Karl-eling (get it? KARL-eling!!) drack öl. Sen drack vi sprit. Sen gjorde vi oss fina och begav oss till Tiger Tiger.

Tiger Tiger är en klubb med - som föregående inlägg indikerade - dålig musik. Anledningen till att man ändå går dit är för att det är mycket snygga tjejer. There, I said it! Kanke inte riktigt sådana man tar hem och visar upp för mamma, men det är ju inte direkt därför man går ut ändå. Alla som misstycker, ni kan skicka ett mail till info@yourmama.com och hoppas på svar. That’s right, jag är på ganska dåligt humör just nu. Blev så löjligt bakfull och lider fortfarande en hel del.

Idag ska vi shoppa vid Waterfront och leka överklass. Eller förresten, vi beöver inte leka här nere. Vi är överklass. Mmm måste säga det igen, överklass.

Igår fick jag problem med mitt kreditkort. Helt plötsligt fann jag mig i en situation där jag äger tillräckligt med pengar, men saknar åtkomst till dessa. För er som har råkat ut för det där, ni vet hur hemskt det är. En av fördelerna dock med att råka ut för tråkiga saker är att man kan ställa krav på folk man annars utan anledning betalar stora summor; till exempel banker.

First National Bank är en av Sydafrikas större banker och de har kontor lite överallt i Kapstaden. Självklart är deras personal ganska så oduglig, precis som inom alla andra sektorer här i landet. När jag säger oduglig så menar jag verkligen inkompetens, på hög nivå.

Det tog den stackars flickan bakom disken ca 10 minuter innan hon ens hittade mitt konto och då hade jag ändå lämnat fram mitt fantastiska kreditkort. Detta följdes av ytterligare väntande och till slut kom hon tillbaka och informerade mig om att inom 24 timmar bör det fungera igen. Jaha. Tack för hjälpen. Du var till stor hjälp.

Eftermiddagen spenderades på Peugeot som har satt in en ny ruta i min bil. Någon stackars sate ville tydligen komma in i min älskade 206 CC här om dagen och bestämde sig för att använda ett tillhygge som nyckel. Lyckligtvis var den jäveln så förbannat oduglig att han/hon inte ens klarade av den enkla uppgiften att banka på något tills det går sönder. Därför vill jag nu uttrycka stor tacksamhet till den sydafrikanska staten som generation efter generation har odlat fram lata och tankelösa människor. Visst, ekonomin går under, men jag får behålla mina ägoelar.

Imorgon vankas utgång till Tiger Tiger. Jag och DJ Karelin ska agera wingmen åt varandra och jag har planer på att utveckla oslagbara, odödliga tekniker för att säkerhetsställa en viss mängd succé. Som vanligt innebär det att jag säger något, och denna gång följande:

“Good people at Tiger Tiger. My dear friend DJ Karelin and myself are flattered by the fact that you choose to listen to swedish music here tonight, when there are so many other fine tunes to hit. What we would wish though, is that you would play good music, instead of the shit I am hearing right now. Seriously, it makes me sick and my dear arms and legs have already commited suicide. I am now left with just my head, my awesome six-pack, and every lady’s best friend, sort of speak. Please, don’t hesitate to comfort me in any way, sexually related of course. Thank you for your time, and I hope to see some of you back in Casa Del Awesome later tonight.”

Jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och berätta lite om mig sjalv. Jag gör inte det särskilt ofta här på bloggen, inte tillräckligt iaf. Om sanningen ska fram så tycker jag om att prata om mig sjalv. Faktum är att jag älskar det.

Det hela började i fjärde klass på mellanstadiet då min lärare av outgrundlig anledning fick för sig att peka ut mina brister. “Garphult! Det finns tre saker jag vill att du jobbar på: Sluta prata hela tiden, tro inte att du är bättre än alla andra (dina studieresultat visar tydligt att du är en medelmåtta) och för det tredje; du är lillgammal och det är väldigt störande för oss lärare!”

Jaha, vad gör man som 12-åring när man fått en sådan hemsk dom? Jo, jag låg faktiskt lågt i flera år. Kanske inte riktigt vad mina kära föräldrar skulle säga, men som jag så ofta säger: De har fel.

Det var nog inte förrän ett par år sedan som jag faktiskt blommade ut ordentligt. Jag såg till att prata ännu mer, antog en översittarattityd (min längd har hjälpt mig otroligt) och tog tillbaka den störande förmågan att alltid ha rätt. Helt enkelt; receptet för en perfekt människa.

Det finns dock sociala situationer där jag inte alltid fungerar som andra. Inte till någons fördel. Enkelt förklarat så säger jag ibland saker som försätter mig i pinsamma situationer, precis som i en dålig sit-com med undantaget att ingen skrattar. Även självklara saker som att hälsa på en person på gymmet är ibland för svårt för mig. Jag ser för det första till att aldrig vara först med att hälsa, eftersom jag tror att detta kommer förvandla mig till en hög med aska.

Normalt sett så låtsas jag helt enkelt att jag inte sett personen, om det inte är så att jag faktiskt vill vill prata med denne. Då brukar jag röra mig inom synhåll för personen tills denne har noterat min närvaro.

“Tjena mannen”, brukar de säga.
“heeeej”, bukar jag säga medan jag försöker låta överraskad. “Hur länge har du varit här?”
“Ett bra tag nu. Min polare såg att du kollade på oss och sedan dess har du hållt dig i närheten.”
“Eh nej det gjorde jag inte. Din polare är en jävla lögnare! Och antagligen prostituerad!!!!” Efter det får jag självklart dåligt samvete och försöker ställa saker och ting till rätta:

“Ok kanske inte prostituerad. Jag har inga bevis för det. Men definitivt en jävla lögnare!” (bra hanterat där Garphult!). Tyvärr är skadan redan gjord och det slutar vanligtvis med att jag får en örfil, gympasko upp i källargången och gymkortet klippt i små, små bitar.

Om det inte är det, så är det kallprat med folk jag inte träffat på år och dar. Jag hatar att kallprata. Jag hatar det precis som att svenskar hatar amerikaner, med undantaget att jag inte kan undvika kallprat. Det är ofrånkomligt, precis som känslan av lycka och framgång (i mitt fall).

Kort sagt; jag vet aldrig vad jag ska säga. När jag berättar sanningen - att jag är löjligt framgångsrik för min ålder och pissar perfektionism (som jag sedan buteljerar och säljer till fattiga) - så uppfattar människor mig som skrytsam och känner genast ett behov av att ogilla mig. Självklart leder detta till att de antingen direkt spottar i min drink, eller erbjuder sig att fylla på min drink varpå de spottar i den. Därför brukar jag oftast vara lite svävande när folk frågar.

“Jag har gjort lite av varje”, säger jag nonchalant och polerar mina naglar mot min skräddarsydda skjorta. Tyvärr så får folk då intrycket av att jag är en idiot utan ambitioner.

Jag föredrar istället kallprat när man är på sprången, när man som allra hastigast passerar någon man känner. Detta ger mig nämligen tillfälle att köra den klassiska hej-hur-är-läget-fan-va-bra-vi-hörs som direkt hindrar oss båda från att fortsätta kommunicera. Om personen trots allt får för sig att stanna så kan man alltid försöka sig på en karatespark!

Ibland gör jag rakt upp och ner konstiga saker, som förra veckan när jag gick in på en pizzeria med The Schmuck. Vi satte oss ner vid ett ledigt bord och till min stora lycka låg där en dagstidning. Jag plockade upp den och började läsa. Efter ett tag uppenbarade sig en servitris som efter en kort hälsing sträckte ut sin högra hand mot mig. Som vanligt kunde jag inte hålla min mun stängd utan sade “Oj, det här var formellt” varpå jag tog hennes hand i min. Efter sådär 8 sekunders skakande så insåg jag mitt misstag och gav henne tidningen, varpå The Schmck sade “You fucking weirdo”. Flera gånger.

What can I say, ibland har även jag fel.

Idag var jag i Canal Walk och letade efter en snygg keps.

Att leta keps är faktiskt svårare än man kan tro, speciellt i Sydafrika. Först och främst så måste det vara en keps som passar ens egna stil, sen måste det vara rätt storlek, och sist men inte minst; det gäller att få den jävla butikspersonalen att förstå ad fan ett svenskt körkort är!

Eftersom jag inte vill springa omkring med mitt svenska pass hela tiden så är mitt svenska körkort min enda chans att legitimera mig. Spännande nog så kommer all människor med samma skräpiga kommentar: “What’s that blue thing with the S and the ring of stars? It alsmot looks like that european sign.” Ja, kanske för att det är det, jävla idiot.

Den genomsnittlige sydafrikanen är relativt lågutbildad, vilket gör att jag kan betala minimilöner till min städerska, min tvätterska, min biltvättare, och vår grindöppnare på jobbet. Otroligt bra, men det kommer med ett pris; jävla idioter.

Värst är dock sydafrikanska call centers. De tilltalar en med “sir” vilket är trevligt, men är så okunniga och korkade att de faktiskt förstör mer än de hjälper. En äldre dam som jag pratade med idag sade faktiskt “I’m sorry sir, but I have a problem reading.” Stackarn….men varför ska jag behöva lida av det? Jävla idioter.

Jävla idioter.

Läste precis igenom nedanstående inlägg och konstaterade snabbt att jag var äckligt diplomatisk när jag skrev det där. Jag känner mig nästan lite äcklad. Det är ett väldigt känsligt ämne, vilket gjorde att jag inte ville gå för långt.

Nu när jag har varit diplomatisk så kan jag lugnt återgå till mitt vanliga jag:

Kollade nyss på en bild av Blondinbella och hennes käre pojkvän. Kanska lustigt hur mycket man kan utröna av en liten bild. Av deras ansiktsuttryck att döma så ser det ut som att hon vill säga “jag har precis köpt ett ny läppglans, titta så fint!” medan han tänker “Hon är nästan snygg. Nästan synd att jag måste göra slut snart. Jag kan ju inte bli sedd med henne hela livet, det är dags att satsa på en människa med framtid. Vad skulle pappa säga?”.

Vilka stackare.

God eftermiddag alla otrogna läsare.

Idag har jag spenderat en del tid på blondinbella.se. Funderade ett tag på att göra göra en länk till hennes blogg men bestämde dig mig för att hon är för dum för det. Eftersom jag inte är bosatt i Svea RIke för tillfället så är det från och till lite svårt att veta vad som händer i mitt älskade födelseland. Därför vara hela prylen med Isabella Löwengrips övergrepp en total nyhet för mig.

För alla som inte hänger med, eller har valt att inte hänga med, så är blondinbella.se Sveriges mest besökta blogg. Ägs av en viss Isabella: Högerriden 17-åring med för mycket pengar. Nog för att jag predikar att man skall lyssna och lita på alla moderater, men i det här fallet gör jag ett undantag, fast vad kan man vänta sig av en 17-åring egentligen? Jag borde antagligen släppa hela grejen och helt enkelt konstatera att hon, liksom alla andra, kommer växa upp förr eller senare.

Övergreppet i sig tänker jag inte kommentera eftersom vi alla anser att det är någonting vidrigt, men det hela blir så fel när det händer en naiv 17-åring som skriver på Sveriges mest besökta blogg. Följaktligen har hon skrivit att det är resebolagens fel att de inte informerar sina resenärer om främmande kulturer (ja, för Italien är så främmande för oss svenskar). Jag har även hört rykte om att hon nu tänker stämma resebolaget av sagd orsak.

Sjävfallet har det regnat in kommentarer från tusentals läsare. Jag har i skrivande stund sett allt mellan himmel och jord. En viss dam, som jag misstänker kommer från en förort, skrev faktiskt: “vad är det för fel med ett finger i röven?” Spännande! Andra skrev mer ansvarstagande: “Vad som har hänt är hemskt men du kan inte klandra resebolaget. Dina föräldrar borde inte ha släppt iväg dig”. Ansvartagande, men gammalmodigt.

Jaha, fram till nu är detta ett ganska mediokert ämne. Men vänta, it gets better! Allow me to introduce Lisa Bjurwald från Dagens Nyheter! Hon har, på ledarsidan skrivit, jag citerar:

“MEN DE SENASTE dagarnas påhopp på den 17-åriga ungmoderat som skriver bloggen Blondinbella tar verkligen priset. Finns det någon som är värd att hylla så är det en ung kvinna som varken skäms över att hon har varit utsatt för ett sexuellt övergrepp eller är rädd för att berätta om det.”

Hon fortsätter sedan att beskriva hur orättvist Blondinbella har blivit behandlad:

“Naiva kommentarer om hur man inte släpper iväg “barn” utomlands är som hämtade från 1950-talet. Själv gick jag på nattklubb som 14-åring på välorganiserad konfirmationsresa i England. Att ungdomar några månader under myndighetsgränsen kommer att roa sig efter läggdags, med eller utan tillåtelse, är ett ganska välkänt fenomen. En viktig poäng är dessutom att exakt samma övergrepp kunde ha skett om Löwengrip varit 25.”

Lisa för fan!

Majoriteten av den svenska befolkningen håller antagligen med henne. Hon har helt rätt i vad hon säger, men betänk konsekvenserna av att hon som journalist går ut i Sveriges största dagstidning och ger sitt officiella stöd till en 17-åring som har valt att lägga skulden på ett resebolag som ett sätt att hantera sorg och ångest. När Lisa ger tummen upp för henne så ser folk det som tummen upp för hur hon hanterar det här, viket är helt fel.

Jag tycker också att man ska kunna gå klädd hur som helst utan att vara orolig för sin personliga säkerhet, men jag måste ändå kommentera på Lisas välorganiserade konfirmationsresa i England (haha!). Herregud, tror hon verkligen att Blondinbella åkte till Italien för att möta Moder Theresa? Antagligen var hon så rak att hon inte visste vad hon hade för hårfärg, men eftersom det inte är den oficiella historien så kan vi inte göra antaganden. Jag säger som min gamla chef Thomas på KontorsCompaniet sade till mig när jag fick reda på att han var otrogen mot sin fru (som råkade vara en av våra kollegor):

“Niklas. Vad man inte pratar om, Har inte hänt. Och vad som inte har hänt, existerar inte. Vill du ha en till whisky?”