Jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt och berätta lite om mig sjalv. Jag gör inte det särskilt ofta här på bloggen, inte tillräckligt iaf. Om sanningen ska fram så tycker jag om att prata om mig sjalv. Faktum är att jag älskar det.

Det hela började i fjärde klass på mellanstadiet då min lärare av outgrundlig anledning fick för sig att peka ut mina brister. “Garphult! Det finns tre saker jag vill att du jobbar på: Sluta prata hela tiden, tro inte att du är bättre än alla andra (dina studieresultat visar tydligt att du är en medelmåtta) och för det tredje; du är lillgammal och det är väldigt störande för oss lärare!”

Jaha, vad gör man som 12-åring när man fått en sådan hemsk dom? Jo, jag låg faktiskt lågt i flera år. Kanske inte riktigt vad mina kära föräldrar skulle säga, men som jag så ofta säger: De har fel.

Det var nog inte förrän ett par år sedan som jag faktiskt blommade ut ordentligt. Jag såg till att prata ännu mer, antog en översittarattityd (min längd har hjälpt mig otroligt) och tog tillbaka den störande förmågan att alltid ha rätt. Helt enkelt; receptet för en perfekt människa.

Det finns dock sociala situationer där jag inte alltid fungerar som andra. Inte till någons fördel. Enkelt förklarat så säger jag ibland saker som försätter mig i pinsamma situationer, precis som i en dålig sit-com med undantaget att ingen skrattar. Även självklara saker som att hälsa på en person på gymmet är ibland för svårt för mig. Jag ser för det första till att aldrig vara först med att hälsa, eftersom jag tror att detta kommer förvandla mig till en hög med aska.

Normalt sett så låtsas jag helt enkelt att jag inte sett personen, om det inte är så att jag faktiskt vill vill prata med denne. Då brukar jag röra mig inom synhåll för personen tills denne har noterat min närvaro.

“Tjena mannen”, brukar de säga.
“heeeej”, bukar jag säga medan jag försöker låta överraskad. “Hur länge har du varit här?”
“Ett bra tag nu. Min polare såg att du kollade på oss och sedan dess har du hållt dig i närheten.”
“Eh nej det gjorde jag inte. Din polare är en jävla lögnare! Och antagligen prostituerad!!!!” Efter det får jag självklart dåligt samvete och försöker ställa saker och ting till rätta:

“Ok kanske inte prostituerad. Jag har inga bevis för det. Men definitivt en jävla lögnare!” (bra hanterat där Garphult!). Tyvärr är skadan redan gjord och det slutar vanligtvis med att jag får en örfil, gympasko upp i källargången och gymkortet klippt i små, små bitar.

Om det inte är det, så är det kallprat med folk jag inte träffat på år och dar. Jag hatar att kallprata. Jag hatar det precis som att svenskar hatar amerikaner, med undantaget att jag inte kan undvika kallprat. Det är ofrånkomligt, precis som känslan av lycka och framgång (i mitt fall).

Kort sagt; jag vet aldrig vad jag ska säga. När jag berättar sanningen - att jag är löjligt framgångsrik för min ålder och pissar perfektionism (som jag sedan buteljerar och säljer till fattiga) - så uppfattar människor mig som skrytsam och känner genast ett behov av att ogilla mig. Självklart leder detta till att de antingen direkt spottar i min drink, eller erbjuder sig att fylla på min drink varpå de spottar i den. Därför brukar jag oftast vara lite svävande när folk frågar.

“Jag har gjort lite av varje”, säger jag nonchalant och polerar mina naglar mot min skräddarsydda skjorta. Tyvärr så får folk då intrycket av att jag är en idiot utan ambitioner.

Jag föredrar istället kallprat när man är på sprången, när man som allra hastigast passerar någon man känner. Detta ger mig nämligen tillfälle att köra den klassiska hej-hur-är-läget-fan-va-bra-vi-hörs som direkt hindrar oss båda från att fortsätta kommunicera. Om personen trots allt får för sig att stanna så kan man alltid försöka sig på en karatespark!

Ibland gör jag rakt upp och ner konstiga saker, som förra veckan när jag gick in på en pizzeria med The Schmuck. Vi satte oss ner vid ett ledigt bord och till min stora lycka låg där en dagstidning. Jag plockade upp den och började läsa. Efter ett tag uppenbarade sig en servitris som efter en kort hälsing sträckte ut sin högra hand mot mig. Som vanligt kunde jag inte hålla min mun stängd utan sade “Oj, det här var formellt” varpå jag tog hennes hand i min. Efter sådär 8 sekunders skakande så insåg jag mitt misstag och gav henne tidningen, varpå The Schmck sade “You fucking weirdo”. Flera gånger.

What can I say, ibland har även jag fel.

You can leave a response, or trackback from your own site.