Jag tänkte precis på det faktum att jag nog har vuxit upp utan att jag riktigt har lagt märke till det. Känns nästan lite sorgligt. Jag hade gärna velat ta ut min barndom på en sista utekväll för att fira av och tacka för många fina år.

Tyvärr fungerar det inte så. Ena dagen föredrar man plastiga leksaker föreställande Turtles och nästa dag vill man ha en aktieportfölj eller en uppblåsbar docka.

Den första indikationen kom här om dagen när jag insåg att det inte längre är lika kul att spela mentala ping-pongmatcher med folk, just for the sake of it. På klarspråk; jag ogillar att stångas med vänner och bekanta. Istället har jag i mitt skarpa huvud börjat utveckla en slags Jesper Jansson-attityd vilket innebär att jag vill höja mit ståtliga långfinger och sedan lugnt gå därifrån. Jag orkar inte bråka och skulle faktiskt, hur löjligt det än låter, vilja kunna behandla folk som de bahandlar mig.

En andra indikation var igår när jag insåg att det nödvändigtvis inte är bra att alltid hålla med sig själv. I många fall kan man övertala folk bara genom att tro på sig själv, men om du samtidigt står där med en blodig kniv i handen över ett offer så är det lite svårt att komma undan med klyftiga kommentarer, överlägsna leenden och kämpaanda. Håll bara med dig själv så länge du har rätt.

Jag förvånas konstant över hur smalsinnade folk är. En viss person kan passa in utmärkt i en viss grupp med människor, för att sedan misslyckas otroligt i andra sammanhang. Är det så svårt att anpassa sig till andra människors situationer? Egentligen inte, men igen, folk tror att de har rätt och vägrar ta reson.

Nu när jag tänker på det så inser jag att man antingen får spela spelets regler, eller erkänna sig besegrad. Lika bra att aldrig växa upp ordentligt.

You can leave a response, or trackback from your own site.