Imorgon har jag en deadline på jobbet. Det är den absolut mest viktiga deadline jag har haft i hela mitt liv. Som vanligt kan jag inte riktigt stressa upp mig - alternativt ta tag i saken - utan sitter nu här med ett neutralt ansiktsuttryck och undrar hur det hela ska sluta. Anledningen till att jag inte oroar mig är för att jag vet att jag kommer ha allt klart i tid. Frågan är bara när jag kommer till gränsen för vad som är fysiskt möjligt att uppnå. Ja, vi får se.

Jag är inte längre Kapstadens grymmaste bachelor, utan måste stå med svansen mellan benen när jag hör de manliga arbetskamraternas skrytsamma - dock illa framförda - berättelser om helgens bravader. Jag lider dock inte så mycket som man kan tänka sig. Jag bor nämligen med kamraten Sanna och det fungerar väldigt bra. Så bra att jag kan säga att jag trivs med situationen, vilket är något jag inte ofta säger högt. Tekniskt sett så gjorde jag det inte nu heller, so I guess I’m off the hook!

Igår var vi på en av kapstadens få söndagsöppna nattklubbar, Caprice. Där var det fullt hus när vi anlände runt 21. Efter en del språkande med Sannas nyvunne kompis och hans fellowship så var det dags att slänga på sig produktivitetsmanteln. Jag hade druckit ytterst små mängder under kvällen och var dessutom ganska trött, så jag antar att jag inte riktigt var i toppform fastän jag kände mig som den där unge spjuvern i Ondskan. Jag pratar förstås om huvudpersonen, den 15/16-årige pojkvaskern som förändrade dynamiken i en hel skola. Han kanske låter lite grå men glöm icke att han också var exceptionellt bra på att dela ut höger -och vänsterkrokar, något vi som läsare (ja inte fan refererar jag till filmen) glädjs av.

Nu känner jag att jag svävar iväg lite. Tillbaka till ämnet!

Efter ett kortare besök på herrummet fastnade min blick på en ganska söt tjej som jag hade sett ett par gånger tidigare under kvällen. jag är en ganska rastlös person, något jag har ärvt av min älskade Morfar. Jag är så rastlös att jag inte kan sitta stilla när jag pratar i telefon. Jag klarar inte heller av att inte ha ett schema för dagen, trots att jag hatar att planera. Lite av ett Moment 22 (eller Catch 22 som de säger här nere). Det brukar vanligtvis sluta med att jag går omkring i min lägenhet och sliter på det stackars golvet mycket mer än vad som är nödvändigt eller rimligt.

Tillbaka till den söta tjejen. Jag gick med graciösa steg fram till henne och framförde mitt uttänkta - dock något rastlösa - meddelande med stora ord och yviga gester: “Hi. I know this is a long shot, but I’d like your number“. Ja, svårare än så behöver det verkligen inte vara. Det kan jag säga med stolthet i rösten eftersom hon faktiskt gav mig sitt nummer.

Jag är mycket medveten om att ett nummer inte är något att hänga i julgranen, men det är trots allt en seger. En minimal sådan, men dock en seger. Därför var det inte konstigt att jag kände den där välbekanta känslan av lycka och välgång komma rusande genom kroppen. Det känns lika bra varje gång.

På väg därifrån kunde jag inte tro mina ögon. En annan tjej kollade på mig med den där roade (beundrande?) blicken. Snabbt som blixten sadlade jag min springare, fällde ned mitt visir och lät min vapendragare Alfred räcka mig lansen. Innan jag styrde min kosa österut mot mitt mål kastade jag ett par guldpengar i ansiktet på den nu alldeles häpna Alfred som efter många bugningar tittade mig djupt i ögonen och sade: “Sire, you are too kind“, varpå jag svarade “I know. Even I have flaws“.

Efter en lång tur på slättlandet ville jag ha affären avklarad så fort som möjligt. Därför gick jag även med denna flicka rakt på sak; jag introducerade mig och bad om hennes nummer. Denna gång gick det dock inte riktigt som planerat. Jag började ana oråd. Innan jag tog fram mitt abnormt långa vapen (nej det är inte ett dåligt uttyck för mitt könsorgan) så trollade jag fram min CIA-certifierade terroristindikator. Jag kunde dock lugnt andas ut eftersom alla lampor lyste grönt. Skönt, jag behövde inte bli sprängd i luften idag heller. Den obehagliga känslan kvarstod dessvärre men eftersom jag hade läst terroristmanualen - dock upp-och-ner (ett vanligt misstag) - för att kunna utröna om någon av de övriga gästerna på syltan passade in på beskrivningen “a tall, white dressed man with a long, black beard. Usually walks around with a russian semi-automatic gun and a terrorist look in their eyes“, så hade jag inte lyssnat på vad hon hade sagt till mig. Med min patenterade teknik Remember™ så kunde jag trots allt ställa saker och ting tillrätta. Vad hon hade sagt till mig var följande: “But what about that girl over there? The one you were just talking to?“. Eftersom jag aldrig har tyckt om sanningen allt för mycket så var det inte svårt för mig att komma på en alternativ historia: “The one over there? Oh, she’s just a friend of mine“.

Jag vet inte riktigt hur följande gick till eftersom jag fortfarande höll på att vända rätt min terroristmanual, men tydligen släpades jag över golvet, likt en matta med alldeles för mycket gravitation.

Ve och fasa, jag släpades av söt tjej #2 på väg mot söt tjej #1!

Väl framme utväxlade de en kort kamratlig konversation med varandra innan de vände sina onda, djuriska blickar mot mig. Ja, nu i efterhand kanske jag borde ha erbjudit dem en trekant men just då kändes det inte riktigt lägligt. Det visade sig att de var mycket goda kamrater och detta var en slags utslagning de gjorde för att kontrollera att killen inte är en idiot. Guilty as charged.

Efter det kröp jag in under den sten jag föddes under, för att sedan vänta på Sanna som kom och räddade mig med pincett och varma pannkakor.

På fredag är det utgång igen!

You can leave a response, or trackback from your own site.