Det var ett tag sedan. Tänkte därför ge er alla en uppdatering om vad jag har för mig. Jag har flyttat från Hallonbergen till en liten, trevlig lägenhet i Mälarhöjden. Huset är superlitet, innehåller endast 21 lägenheter, vilket gör att alla känner varandra. Lägenhetsägarna behandlar varandra som familj och det tycker jag är väldigt trevligt. Nog om detta, nu till andledningen till detta inlägg.

I går var jag nere i den lokala mataffären. Efter att snabbt ha hittat de godsaker jag letade efter begav jag mig med gott mod mot kassan. Självklart var det mycket kö men detta bekymrade mig inte särskilt mycket då kassan längst till vänster var bemannad med en otroligt söt flicka i min egen ålder. Paret som stod före mig i kön började så långsamt lägga upp sina delikatessvaror på det o så rullande bandet. Tid tog det, då den gamla damen, som för övrigt såg ut att ha genomlevt både ett och två världskrig, efter ett flertal minuter var klar med grovarbetet dök nästa problem upp. Hon hade glömt sitt bonuskort! Ve och fasa! Alla ni kupongsamlande människor vet skräcken i att glömma bonuskortet hemma. Det ligger där i plånboken, redo att tas fram vid rätt tillfälle för att tjäna in ett par extra vuxenpoäng, likväl som riktiga kronor.

Världskrigstant: Går det bra att lämna varorna här? Jag skulle vilja gå hem och hämta mitt bonuskort.
Kassatjej: Ja alltså (sneglar på berget av varor) du tror inte att du skulle kunna göra det här köpet utan bonuskort?
Världskrigsdam: Kan jag kanske betala och sen ta med mig kortet imorgon och komma ner och få min bonus?
Kassatjej: Nej alltså ummm, det funkar liksom inte riktigt så…Liksom.

Efter mycket om och men fann den vilsna damen sitt kära kort och transaktionen kunde slutföras. Jag intog position framför den av Herren så vackra flickan, flashade fram ett stort psykopatleende ochvisade på alla tänkbara sätt att inte skulle kön bakom mig byggas på på grund av mig inte. En tacksam blick fick jag allt och i detta läge kände jag att det var dags.

Jag: Hej jag är nyinflyttad i området! Jag bor uppe på toppen där borta (viftar med handen i riktning mot flinghyllan).
Kassatjej: Öhh jaha, vad trevligt. Trivs du bra då?
Jag: Hittils har jag bara haft problem med diverse småsaker. Få upp lampor, laga mat, tvätta, städa.
Kassatjej: Ja men så brukar det ju vara.
Jag: Jo men absolut. Därför tänkte jag mig hemhjälp. Jag har tänkt mycket på det här ser du.
Kassatjej: Ja det kan man ju ha.
Jag: Bra lön också och jag kan garantera att du inte behöver stå ut med folk som genomlevt två världskrig.
Kassatjej: Haha ja det skulle vara bra, men jag trivs faktiskt här.
Jag: Jo men det förstår jag. Vem vill inte sitta där du sitter? Så hur når jag dig snabbast då, jag tänkte att vi skulle diskutera lönen?
Kassatjej: Haha ööhhh ja alltså vi säger så här; du kommer hit igen så ska vi se vad vi kan göra.
Jag: Du ska veta att jag redan frågat en tjej på Konsum, konkurrensen är stenhård här. Du verkar vara en hygglig människa, så vi säger så. Jag tar kvittot tack.

Ja där slutade samtalet och jag mådde extremt bra med mig själv.

—————————

Nu nästan 2 år senare undrar jag varför i helvete jag mådde extremt bra med mig själv efter det där. Jaja….Vad är en bal på slottet?

Det var en retorisk fråga. Du ska alltså inte svara. Nej, inte du heller.

Under normala omständigheter hade det inte varit några problem men min far fick en panikattack och råkade i all hast träffa mig i huvudet med åran. Jag kommer ihåg att jag sjönk väldigt fort. Bottnen var relativt behaglig, med exotiska växter, vit sand och vackra livlösa barn som simmade fram och tillbaka.

Vid detta tillfälle inträffade vad vi i min familj kallar Det Stora Misstaget. En planterad regnbågsforell placerade sig mellan mina ben (sluta dra sexuella paraleller) och tryckte mig upp mot ytan. Efter fyra-fem minuter smakade jag på frisk luft igen och min far blev så lycklig och tacksam mot fisken att han klubbade ihjäl den med samma åra som tidigare hade gett mig bestående hårsäcksproblem i bakhuvudet.

Senare på kvällen kunde vi skratta åt händelsen medan vi slöt våra tänder kring den saftiga besten som så modigt hade satt sitt eget liv på spel för att rädda mitt.

Kort sagt, jag gillar fisk.

Lördag kväll och jag hade inte ätit fisk på flera veckor. Sambo #2 hade dessutom uttryckt en önskan om att inmundiga sushi. Hon hade t.o.m gått så långt att hon hade erbjudit mig diverse sexuella tjänster från en prostituerad hon var villig att köpa in. Eftersom jag är en anständig person kunde jag inte tacka nej till ett sådant ståtligt erbjudande.

Vi bestämde oss för att slänga in Sambo #1 i bakluckan och bege oss till The Tank, enligt utsago en av Kapstadens bästa sushihak. Nu vill jag inte förstöra överraskningen för er så här tidigt i berättelsen, men det var verkligen Kapstadens bästa sushihak.

Faktum är att det var en riktigt fräsh, vitt inredd, blått upplyst restaurant med bra service, rimliga priser och en helt enormt bra chokladmousse vars extrema storlek man blev förbannad på.

Jag kunde också konstatera att de serverade Jameson i ordentliga whiskyglas, något som annars är en bristvara i det här landet. Niklas var mycket nöjd.

Vi inledde besöket med att slicka i oss en omgång drinkar för att sedan festa på Rainbow Rolls (sparrisfyllda rullar med avocado, lax och tonfisk). Jag kan glatt berätta att vi drack Heineken till sushin, vilket var överraskande gott. Efter det väntade dubbel espresso, chokladmousse och en redig irländare.

The Tank får 8 översittarpoäng av 10 möjliga.

Restaurant: The Tank
Var: Waterkant Street, Greenpoint
Pris: 140 rand (inklusive en Jameson)

Kan tillägga att de varken har karaokemaskin eller scen, men det brukar inte hindra mig.

Efter att vi blivit visade till ett bord och fått menyer placerade i våra händer så tittade vi oss omkring och konstaterade att Long Street Café inte lockar till sig särskilt mycket folk på en torsdag. Speciellt inte runt 19:00.

Efter ett par minuter kom den trevliga servitrisen tillbaka och jag började skrika ut beställningar, något som gjorde att sambo #1 fick för sig att ta fram pepparsprayen och hotande pumpa fram några svidande moln. Det stoppade dock inte mig eftersom jag inte ens hunnit beställa mat, men innan jag hann säga “jag vill ha” så låg jag på golvet med 6 knivar i ryggen och punkterade lungor. Samo #1 kan vara farlig när hon är förkyld.

15 minuter senare när jag hade slickat min sår och åter satt vid bordet så kom min burgare in som hör och höpna var helt enormt aptitlig. Sambo #1 var inte lika entusiastisk, men det var antagligen för att hon är uppfödd på köttbullar och potatismos.

Efter varmrätten fick vi för oss att beställa in en nachostallrik. Den var dock lite av en besvikelse men jag som redan var mätt och belåten kände mig ändå nöjd.

Allt som allt var det en helt ok upplevelse. Stället i sig är inget att hänga i julgranen, men maten är vällagad och prisvärd.

Restaurant: Long Street Café
Var: Long Street, Cape Town
Pris: 150 rand (inklusive en eller två Jameson)

Eftersom jag har kastat alla min gamla skolkataloger, klassfoton, skolarbeten, leksaker från barndomen - osv. - så känner jag mig tvungen att skriva om något som hänt lite mer nyligen; första utekvällen med min nya sambo. Det var precis en vecka sedan det inträffade.

Vi åkte ner till Waterfront och avverkade en middag på Primi Wharf, en lättsinnig och trevlig restaurant med lite klass och stil utan att gå till överdrift. Jag har varit där ett antal gånger tidigare, men då endast för att sitta i baren och sänka dubbla shottar Jameson tills bartendern - som jag för övrigt alltid kallar Charles, oavsett vem det är - häller ner mig i en taxi som de av någon anledning alltid dirigerar till det lokala sjukhusets antidrogavdelning. När jag vaknar upp på morgonen tar det mig vanligtvis några minuter innan jag förstår var jag är. Jag tror att det är för att jag alltid kommer till medvetande av att en läkarpraktikant utför det förnedrande fingret på mig.

Iaf. Vi började aftonen med att beställa in varsin Cosmopolitan, en manlig och sofistikerad drink. Efter det anlände vår mat och vi gick in på det vita vinet som stått på kylning vid vårt bord under ett par minuter.

Efter nästan två timmar av skratt och glädje kände vi att det var dags att röra oss vidare. Vi kallade in en taxi som nog har gått på heligt vatten sedan 1956 vilket är året då den egentligen borde ha brutit ihop. Efter ett par minuter anlände vi vid Cubaña, en fräsh restaurant/klubb som spelar dålig musik men har mycket dricka i baren.

Efter ett par rundor av någon lokal lager samt jägershottar så träffade vi på Fuck style, I like to be ugly’s barndomsvän. Vi kan kalla honom Odracir (Nej men, det blir ju Ricardo baklänges). Han var där med - jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, vanligtvis brukar jag komma på något muntert och gärna ålderdomligt uttryck, men denna gång blir det kort och gott - en jävla nolla.

Efter att vi hade försökt sätta lite standard på det obefintliga dansgolvet så drog Sanna med mig ut. Eftersom jag hade inhalerat stora mängder starksprit kan jag nu i efterhand inte riktigt komma på varför vi helt plötsligt satt vid samma bord som ett gäng britter, men så var det iaf. Jag antar att de också var ganska onyktra eftersom det tog dem flera minuter innan en av dem säger “Guys guys wait a mnute. What are these punks doing at our table? Who are you people? You’re not invited here. Wait, were you invited?”

Det är inte så svårt att säga ja i en sådan situation, vilket vi givetvis gjorde. Tre minuter senare hade vi blivit serverade öl och var djupt inne i en diskussion. Kvällen slutade där för mig. Inte rent fysiskt, men eftersom jag hade druckit kopiösa mängder och fick för mig att tävla i ölsvepning så komme jag faktiskt inte ihåg mycket mer än att vi kom hem. Sen dog jag. Jag kom inte till liv igen förrän mer än 24 timmar senare.

Tänk så det kan gå ibland.

Det visade sig att han också är intresserad av kvinnor. Helt plötsligt gick vi från att vara grannar till att vara två unga män med ett gemensamt intresse; kvinnor. Vi kom också fram till att vi båda uppskattar en viss sorts dryck i speciella sammanhang. Vi kom faktiskt på ett uttryck för sådana situationer: “Partying”. Nu, en månad senare när vi träffas ute på parkeringsplatsen så flinar vi mot varandra, böjer våra huvuden lite lätt och signalerar till varandra genom att hmm:a på ett typiskt manligt sätt. Vi hade en bra kväll tillsammans. Vi öppnade upp oss för varandra och vi delade något som få människor finner idag; lycka.

Så istället för att skriva om sådant tjafs så väntar jag tills jag kommer på något av värde.

Jag är inte längre Kapstadens grymmaste bachelor, utan måste stå med svansen mellan benen när jag hör de manliga arbetskamraternas skrytsamma - dock illa framförda - berättelser om helgens bravader. Jag lider dock inte så mycket som man kan tänka sig. Jag bor nämligen med kamraten Sanna och det fungerar väldigt bra. Så bra att jag kan säga att jag trivs med situationen, vilket är något jag inte ofta säger högt. Tekniskt sett så gjorde jag det inte nu heller, so I guess I’m off the hook!

Igår var vi på en av kapstadens få söndagsöppna nattklubbar, Caprice. Där var det fullt hus när vi anlände runt 21. Efter en del språkande med Sannas nyvunne kompis och hans fellowship så var det dags att slänga på sig produktivitetsmanteln. Jag hade druckit ytterst små mängder under kvällen och var dessutom ganska trött, så jag antar att jag inte riktigt var i toppform fastän jag kände mig som den där unge spjuvern i Ondskan. Jag pratar förstås om huvudpersonen, den 15/16-årige pojkvaskern som förändrade dynamiken i en hel skola. Han kanske låter lite grå men glöm icke att han också var exceptionellt bra på att dela ut höger -och vänsterkrokar, något vi som läsare (ja inte fan refererar jag till filmen) glädjs av.

Nu känner jag att jag svävar iväg lite. Tillbaka till ämnet!

Efter ett kortare besök på herrummet fastnade min blick på en ganska söt tjej som jag hade sett ett par gånger tidigare under kvällen. jag är en ganska rastlös person, något jag har ärvt av min älskade Morfar. Jag är så rastlös att jag inte kan sitta stilla när jag pratar i telefon. Jag klarar inte heller av att inte ha ett schema för dagen, trots att jag hatar att planera. Lite av ett Moment 22 (eller Catch 22 som de säger här nere). Det brukar vanligtvis sluta med att jag går omkring i min lägenhet och sliter på det stackars golvet mycket mer än vad som är nödvändigt eller rimligt.

Tillbaka till den söta tjejen. Jag gick med graciösa steg fram till henne och framförde mitt uttänkta - dock något rastlösa - meddelande med stora ord och yviga gester: “Hi. I know this is a long shot, but I’d like your number“. Ja, svårare än så behöver det verkligen inte vara. Det kan jag säga med stolthet i rösten eftersom hon faktiskt gav mig sitt nummer.

Jag är mycket medveten om att ett nummer inte är något att hänga i julgranen, men det är trots allt en seger. En minimal sådan, men dock en seger. Därför var det inte konstigt att jag kände den där välbekanta känslan av lycka och välgång komma rusande genom kroppen. Det känns lika bra varje gång.

På väg därifrån kunde jag inte tro mina ögon. En annan tjej kollade på mig med den där roade (beundrande?) blicken. Snabbt som blixten sadlade jag min springare, fällde ned mitt visir och lät min vapendragare Alfred räcka mig lansen. Innan jag styrde min kosa österut mot mitt mål kastade jag ett par guldpengar i ansiktet på den nu alldeles häpna Alfred som efter många bugningar tittade mig djupt i ögonen och sade: “Sire, you are too kind“, varpå jag svarade “I know. Even I have flaws“.

Efter en lång tur på slättlandet ville jag ha affären avklarad så fort som möjligt. Därför gick jag även med denna flicka rakt på sak; jag introducerade mig och bad om hennes nummer. Denna gång gick det dock inte riktigt som planerat. Jag började ana oråd. Innan jag tog fram mitt abnormt långa vapen (nej det är inte ett dåligt uttyck för mitt könsorgan) så trollade jag fram min CIA-certifierade terroristindikator. Jag kunde dock lugnt andas ut eftersom alla lampor lyste grönt. Skönt, jag behövde inte bli sprängd i luften idag heller. Den obehagliga känslan kvarstod dessvärre men eftersom jag hade läst terroristmanualen - dock upp-och-ner (ett vanligt misstag) - för att kunna utröna om någon av de övriga gästerna på syltan passade in på beskrivningen “a tall, white dressed man with a long, black beard. Usually walks around with a russian semi-automatic gun and a terrorist look in their eyes“, så hade jag inte lyssnat på vad hon hade sagt till mig. Med min patenterade teknik Remember™ så kunde jag trots allt ställa saker och ting tillrätta. Vad hon hade sagt till mig var följande: “But what about that girl over there? The one you were just talking to?“. Eftersom jag aldrig har tyckt om sanningen allt för mycket så var det inte svårt för mig att komma på en alternativ historia: “The one over there? Oh, she’s just a friend of mine“.

Jag vet inte riktigt hur följande gick till eftersom jag fortfarande höll på att vända rätt min terroristmanual, men tydligen släpades jag över golvet, likt en matta med alldeles för mycket gravitation.

Ve och fasa, jag släpades av söt tjej #2 på väg mot söt tjej #1!

Väl framme utväxlade de en kort kamratlig konversation med varandra innan de vände sina onda, djuriska blickar mot mig. Ja, nu i efterhand kanske jag borde ha erbjudit dem en trekant men just då kändes det inte riktigt lägligt. Det visade sig att de var mycket goda kamrater och detta var en slags utslagning de gjorde för att kontrollera att killen inte är en idiot. Guilty as charged.

Efter det kröp jag in under den sten jag föddes under, för att sedan vänta på Sanna som kom och räddade mig med pincett och varma pannkakor.

På fredag är det utgång igen!

Känns nästan som att det blir fler och fler söndagar. Jag tror jag ska höra mig för med någon astronom eller liknande och kolla in möjlgheten för att min teori är sann.

Kanske är det så att varje vecka börjar och avslutas med söndag. Det skule innebära en hel del förändringar i vårt samhälle. Åtta dagar i veckan och tredagars-helg! Vilket skulle leda till att en av dessa förbannade söndagar skulle känns mer som en lördag vilket skulle innebära att vi är tillbaka på ruta ett där vi har en söndag. Självklart måste universum då fiffla med pappersarbetet och trycka in en till, och det hela börjar om på nytt.

Efter ett tag skulle varje år i själva verket vara en vecka. Fem arbetsdagar och 360 helgdagar. Det skulle ju vara bra, men världsekonomin skulle snabbt gå under och vi skulle alla dö. Så the joke is still on us.

Tyvärr, det finns inget hopp för mänskligheten.

Tyvärr fungerar det inte så. Ena dagen föredrar man plastiga leksaker föreställande Turtles och nästa dag vill man ha en aktieportfölj eller en uppblåsbar docka.

Den första indikationen kom här om dagen när jag insåg att det inte längre är lika kul att spela mentala ping-pongmatcher med folk, just for the sake of it. På klarspråk; jag ogillar att stångas med vänner och bekanta. Istället har jag i mitt skarpa huvud börjat utveckla en slags Jesper Jansson-attityd vilket innebär att jag vill höja mit ståtliga långfinger och sedan lugnt gå därifrån. Jag orkar inte bråka och skulle faktiskt, hur löjligt det än låter, vilja kunna behandla folk som de bahandlar mig.

En andra indikation var igår när jag insåg att det nödvändigtvis inte är bra att alltid hålla med sig själv. I många fall kan man övertala folk bara genom att tro på sig själv, men om du samtidigt står där med en blodig kniv i handen över ett offer så är det lite svårt att komma undan med klyftiga kommentarer, överlägsna leenden och kämpaanda. Håll bara med dig själv så länge du har rätt.

Jag förvånas konstant över hur smalsinnade folk är. En viss person kan passa in utmärkt i en viss grupp med människor, för att sedan misslyckas otroligt i andra sammanhang. Är det så svårt att anpassa sig till andra människors situationer? Egentligen inte, men igen, folk tror att de har rätt och vägrar ta reson.

Nu när jag tänker på det så inser jag att man antingen får spela spelets regler, eller erkänna sig besegrad. Lika bra att aldrig växa upp ordentligt.

Vardagen är här igen efter två veckors semester. Detta innebär att en del kära rutiner har återkommit:

• De roliga killarna på Vida Café hedras av min närvaro varje morgon när jag är på väg till jobbet. Det borde vara varje människas rätt att få dricka en dubbel cappucino innan man ens tänker på att arbeta.
• Telefonen har börjat ringa igen vilket gör att jag kan sitta på restauranter och få samtal där jag får använda stora ord och meningar, så som “convenience”, “supply chain” och “turnover”.
• Mina skjortor används på daglig basis igen. De har saknat mig.

När jag ändå knappar på datamaskinen kan jag lika gärna dra en första:

Du som hane är kanske inte hatad, men ganska så ogillad av honor på dansgolvet. Detta är inget personligt, men rent statistiskt sett är det enklare för tjejer att utgå från att alla killar vill åt deras smultronställe i skogsgläntan. Därför gäller det att, som engelsmännen hade sagt: “Mind your own damn business.”

För att göra det på ett övertygande sätt bör du alltid (läs: ALLTID!!) ha kroppen riktad mot den du dansar med (nej inte den du vill dansa med). Fokusera också blicken på din kamrat istället för att spana in potentiella byten. Folk känner av blickar mer än du tror. Råkar ni komma ifrån varandra eller måste byta geografisk punkt - kanske kom några andra killar och tog er plats - så bör du så snabbt som möjligt lokalisera din kamrat och på nytt inta försvarsställning; kropp och blick riktade mot varandra.

Är det så att du är som alla andra killar (statistiskt sett) och faktiskt vill åt det mytesomspunna Atlantis så gäller det att visa ordentlig laganda. Vill du förflytta dig närmre en tjej gäller det att din kamrat följer dig och vice versa. Springer en av er iväg lämnas den andre som en dum fåne med för mycket skit i byxorna. För er som inte upplevt det, det är inte speciellt angenämt.

Personligen tycker jag att det är väldigt omständigt att använda dansgolvet som verktyg för att dra en Garphult (uttryck för att lyckas) men det är upp till var och en.

Lycka till bröder och dansa förståndigt.